Göteborgsvarvet 2014

Förra året, den 1/6, direkt efter midnatt satt jag redo med datorn och bankortet för att anmäla mig till 2014 års Göteborgsvarv, det 35:e i ordningen.
Detta för att hamna i ett så bra startled som möjligt när man är förstagångslöpare. Att starta i sista gruppen och riskera att få repet vid Göta Älvbron är ju ett stressmoment i sig, vilket jag slapp oroa mig för eftersom jag startade i grupp 17, hela 53 minuter innan sista gruppen.

Löpträning har egentligen aldrig varit min grej, men har man ett lopp att fullfölja är det ju ett "nödvändigt ont". Min löpträning körde jag igång på allvar i slutet av januari i år, då på löpband inomhus eftersom jag inte gillar att springa varken i mörker eller på snö och is. Men i mars körde jag igång utomhus och sprang ca 1,2 mil i veckan. Några veckor senare gav jag mig på lite längre distanser på över milen, och på påskaftonen drog jag till med en löptur på 14,5 km, så långt har jag aldrig tidigare sprungit! När jag tittar tillbaka i min app som mäter distans och kilometertid när jag är ute ser jag att jag sen den 9/3 har sprungit 12,3 mil!

I mitten av mars gav jag mig ut på jakt efter nya löpardojor. Efter ett besök på Löplabbet där jag fick sämst tänkbara service och där jag lämnade affären tomhänt hamnade jag på Fotriktigt i Borås. De tog fram ett par Saucony som är något av det skönaste som suttit på mina ankfötter! Därifrån gick jag desto fattigare men väldigt mycket nöjdare och gladare!

I slutet av april ställde jag upp i Lerumsloppet. Hade egentligen tänkt lubba 5 km-loppet men bestämde mig en timma innan start att springa 10 km. Alla startade samtidigt och då är det lätt att ryckas med vilket jag gjorde så jag gick ut väldigt hårt den första kilometern. Efter ca 4 km kom mördarbacken med stort M, nästan en hel kilometer rakt upp. Påfrestande! Och eftersom jag var såpass långt efter täten hade ju publiken gått hem på sina ställen, så inga hejarop som lyfte fram en. Funktionärerna som agerade flaggvakter var inte heller så entusiastiska, de kostade inte på sig ett enda "heja heja". Snålt! I hasorna hade jag en tant som under hela loppet låg 30 m bakom mig och jag gav mig fan på att inte släppa förbi henne, vilket jag inte heller gjorde! Jag kom i mål på plats 127 av 129 startande. Haha! Men då ska man komma ihåg att ca 110 av dessa sprang på ca 60 min, vilket är rätt bra. Har redan nu bestämt att inte springa Lerumsloppet nästa år. Inte milen i alla fall. 

I fredags var jag inne i stan och hämtade min nummerlapp. Vår kompis Tomas från Stockholm skulle också springa så hans nummerlapp hämtades också. Han, Linda och barnen kom på fredag eftermiddag så på kvällen laddade vi med pasta, vatten och en massa "catching up" eftersom vi inte setts på ca 4 år. Tomas som är en rutinerad löpare med några marathon i benen startade i grupp 5 och hade som mål att springa på under 1.40 vilket han lyckades med! 1.39.55. Bra jobbat, Tomas! Välkommen nästa år!

På spårvagnen till starten träffade jag två av mina kusiner. Hängde med dem ett tag innan det var dags att lämna in ryggsäck och ställa sig på startlinjen.

Satt i en grässlänt och laddade och hörde när vinnaren gick i mål.

Sen var det dags för start. De första 4 kilometrarna kändes helt ok, men det gick inte så snabbt. Var dock rätt nöjd med att jag sprang upp för hela Säldammsbacken. I Majorna var det gemytlig stämning med folk på uteserveringar, picknickande familjer på filtar och skråliga grabbgäng med varsin ölburk i näven. Och tack Neda för hejaropet!! 

Genom Majorna sprang jag precis bakom en snubbe som var utklädd till skotte, med kilt, ullstrumpor, skägg och basker. Han framkallade en del jubel så jag låtsades som om det var mig folk hejade på! Haha! Gick upp för Älvsborgsbron och på andra sidan log jag lite för mig själv när det stod en go' göbbe i en trädgård och sprutade vatten med trädgårdsslangen och ropade "Väääälkommen till Hisingen, kul att ni kunde komma!!!"

I Eriksberg började orken tryta, solen och värmen började ta ut sin rätt och här gick jag och joggade om vartannat. Väl framme i Sannegårdshamnen, där jag visste att min svåger Kristoffer skulle befinna sig på en balkong, joggade jag på rätt bra. Sprang förbi alla balkonger, men såg inte skymten av Krille. Precis när jag saktat ner och börjat gå hör jag "Kom igen nu Jossan!!" och på min vänstra sida står hela gänget; Krille, Niclas, Lovisa och Agnes. Då jäklar fick jag upp farten igen och passerade 10 km. 

Lite längre fram, vid TV-huset, stod Niclas farbror Kjell som jag gjorde high five med. Tack Kjelle för peppingen! Framme vid Göta Älvbron fick jag stanna och stretcha vaderna mot en betongvägg, krampkänning!

Min målbild var att springa hela vägen från Lilla Bommen upp mot Götaplatsen men det gick helt enkelt inte. Jag var utschasad! Dessutom hade tröjan börjat skava mot "gäddhänget" så jag blev så irriterad att jag drog ut armen genom hålet där huvudet ska vara så det knastrade i sömmarna och sprang med ärmen hängande i sidan. Hjälpte föga! 

Framme på Vasagatan hade jag fruktansvärd krampkänning så här gick jag större delen av sträckan, ända fram till vätskestationen vid Handels. Här halsade jag i mig en hel mugg med sportdryck som jag trodde skulle ge en kick inför de två sista kilometrarna. Kunde inte ha mer fel! Istället fick jag kramp i magen vilket lindrades när jag joggade, men då fick jag kramp i vaden, så Övre Husargatan var bara en lång plåga! Efter jag passerat gångbron vid Botaniska och det var 1 kilometer kvar bet jag ihop och började jogga så smått. Här stod helt underbara åskådare som ropade peppande ord, hejade på och gjorde high five med oss som lufsade förbi. Låter kanske lite fånigt, men det hjälpte faktiskt! 

När jag sprang in på Slottskogsvallen och såg mållinjen kostade jag på mig en tempoökning och spurtade in i mål med tårarna rinnande på kinderna. Väl över mållinjen brast det totalt och jag började lipa medan jag lutade mig mot ett staket. En sjukvårdare kom fram och frågade hur jag mådde, jag måste sett helt förstörd ut där jag stod fulgråtandes! 

Tid: 2.55.27.

Jag själv hade tippat på runt 2.40, kanske lite övermodigt för att vara första gången. Kanske hade den tiden kunnat uppnås om jag inte fått krampkänning eller håll. Men skit i tiden! När det kändes som jävligast runt Götaplatsen var mitt mantra "ta dig i mål, ta dig i mål" och det gjorde jag ju! 

Det kanske inte synd på bilden, men jag gråter fortfarande, det brast igen för mig när jag pratade med Niclas i telefon. Dels av ren utmattning men också av glädje och stolthet över att jag lyckades med bedriften att slutföra min allra första halvmara! 

När jag hämtat min väska tog jag spårvagnen till svärisarnas lägenhet där jag parkerat bilen. Mådde väldigt illa på spårvagnen och var rädd att antingen svimma eller kräkas. Som tur var kom Niclas och tjejerna och hämtade mig, jag hade inte pallat att köra hem själv i det skicket jag var.

Väl hemma fick jag tillbaka ansiktsfärgen efter en skön dusch, lite mat och godis i magen. Behöver jag nämna att jag somnade som en stock på kvällen?

Idag trodde jag att jag skulle ha mycket ondare i ben och fötter, men det är inte så farligt! Har mest ont i skavsåret på ena underarmen, dessutom har jag några blåsor på stortårna.

Om jag ska springa nästa år? Det är för tidigt att säga. Igår på mållinjen tänkte jag "aldrig mer", men så säger man ju efter man fött barn, och det vet man ju hur det blev med den saken......
Om jag ska springa igen ska jag vara i bättre form, det är en sak som är klar. Det är bara plågsamt för en som jag som ligger inne med en kropp som inte är gjord för långdistanslöpning (Läs: stora tuttar, ass och lite extra fluff över magen).

Nu är det i alla fall gjort och jag ska inte springa på ett tag! Nu blir det crossfit och gymmet för hela slanten.

Grispass

Imorse hämtades tjejerna av morfar Bertil som stuvade in dem i bilen och de for iväg med Lovisas melodifestivalskiva på högsta volym.

Jag och Nicke hade bokat in oss på ett pass crossfit på gymmet och jävlar i min lilla låda vad jobbigt det var. Det hittills jobbigaste träningspasset jag varit på...
Det bestod av fyra stationer:

1. Lyfta en skivstång (med vikter) från golv upp till haka.
2. Hoppa eller gå upp på en 50 cm hög låda
3. Burpees (ner helt liggande på golvet, hoppa upp till stående, därefter ett upphopp)
4. Kasta en 6 kg tung medicinboll upp på en vägg, fånga den och ner i en knäböj.

Man jobbade i lag om två så när den ene tröttnade fick den andre ta över. Första varvet 50 reps på varje station, andra 30 reps, tredje 20 reps och sista varvet 10 reps.

Jag är fortfarande helt utschasad! Nicke likaså...

Vi har checkat in på hotell eftersom vi ska gå på Özz Nûjens show ikväll och dessförinnan gå ut och äta. Fast vem vet, vi kanske däckar innan dess?!

Vi har ätit lunch på stan, jag skulle strosa i affärer var det tänkt men jag är helt mör så jag vandrade mest runt i blindo så jag traskade tillbaka till hotellet och joinade Nicke i hans eftermiddagslur. Utan att ha shoppat en endaste pinal!

Utsikt från hotellet!

Vasaloppet

Idag var det dags för gymmets årliga Vasaloppsjippo! Klockan ringde strax innan 7 och det var med tunga steg jag masade mig upp och klev i gymkläderna. Klockan 8.00 gick starten i såväl Sälen som i Indoor Walkingsalen på gymmet. Det riktiga loppet visades på storbild och vi kämpade på på våra crosstrainers till första man kommit i mål, 4 timmar och 14 minuter senare. Vi hade givetvis några välbehövliga pauser med bullar, banan, kaffe och blåbärssoppa!

I skrivande stund ligger jag i sängen med ont lite här och var, främst ryggslut och lår. Imorgon är det är välförtjänt vilodag!

God natt!

OS, Mello och vardagen i allmänhet

Vardagen rullar på och vi är redan halvvägs genom febrauari. Vågar nästan inte skriva det, men vi är äntligen friska från kräksjukor, febertoppar, nästäppor och rinnande snor. Vi hoppas att det håller i sig för till helgen väntas roligheter!

Jag och Lovisa ska gå på Mello, äta på restaurang och checka in på Hotell Riverton och titta på Mello i sängen medan vi äter snask! Agnes ska hänga med farmor och farfar medan Mr N jobbar. Så alltså inte roligheter för oss alla....

Lovisa är taggad för Mello och restaurang. Hon vet redan vad hon vill beställa; friterade bläckfiskringar närmare bestämt.

Själv tränar jag så fort tillfälle ges. Igår drog jag till med rekord på marklyft igen, 87,5 kg! Måste bara intala mig själv att faktiskt träna  mer på det jag INTE är bra på. Burpees till exempel (Hoppa ner till liggande med bröstet i golvet och sen upp igen med ett hopp, däreter ett upphopp med klapp ovanför skulten)

Vad gäller jobbet är jag inne i en tung period gällande dokumenthantering. Dels ska alla inaktuella handlingar skickas till centralarkivet och dels skall samtliga personakter (läkarintyg, utredningar, etc) gås igenom inför en stor scanning eftersom vi ska gå över till ett elektroniskt ärendehanteringssystem. Så jag tackar  min lyckliga stjärna att jag under tiden kan sitta och lyssna på OS. Tack Radiosporten!

Så här kan det se ut i dockskåpet om Agnes varit i farten. Häromdagen hade hon buntat ihop alla möbler i ett och samma rum till Lovisas stora förtvivlan.....

 

Agnes och sminkdockan Fanny. Fast just här heter dockan Vera och är Agnes bebis. Hon pratar då och då om lilla Vera (den riktiga Vera då, som har en kropp också!) och säger att Vera ska få låna hennes leksaker!

Min prydnadsjordglob är poppis! Den tas ur hyllan i tid och otid och Lovisa vill att man ska peka ut vissa städer och länder. Kanske ärver hon min fäbless för kartor och geografi...?

Det är kul när tjejerna vill bygga med lego eller pyssla och inte leka rollekar som "mamma-pappa-barn". Är rätt kass på det, trots att jag är en liten teaterapa. Fast Lovisa skrattar så hon kiknar när jag tar fram mitt alter ego "Faster Fiffi" som pratar med  nasal stämma. Herregud om någon såg oss.....

Lovisa är på väg på maskeradkalas. Ser ni älvklänningen där under? Agnes var sjukt nöjd över att få gå med med ett EGET paraply. Som till råga på allt liknade en nyckelpiga!

 

Over and out!



Nästäppa och lägesrapport

Då kom nästäppan som ett brev på posten! Fast bara i ena näsborren(?) vilket jag ignorerade imorse när det bar av till gymmet för ett pass CrossFit. Denna gången stod back squats på agendan(Knäböj med en skivstång på axlarna) och det lär jag öva snart igen på egen hand. Lika utmanande som marklyft!

Så imorgon hoppas jag att förkylningen är ett minne blott eller så ligger jag däckad istället. Hoppas på det första så vi snart kan få klämma och sniffa på nytillskottet Vera!

Annat som händer:
-Var iväg på tjejmiddag här i grannskapet i lördags och oj vad risig jag var dagen efter. Lite otippat för jag brukar inte bli dålig av 4 glas vin om de dricks från 18-01....

-Tandläkaren för mig idag. Misstänker hål då det ilar och isar i en tand. Mitt andra hål i såna fall. Hoppas hoppas att det är falsklarm

-Köksgolvet skall målas i en ny vit färg. Färgen vi först köpte sas att den var "IKEA-vit" men när vi strök på den på golvet var den snarare kritvit. Gick tillbaka till färgaffären och fick en ny färgburk utan kostnad!

-Var en sväng till IKEA i helgen och inhandlade en ny matta till vardagsrummet. Och givetvis lite annat småplock. Som alltid.

-Mello då? Missade första delfinalen men vad gör väl det? Tydligen ingen höjdartillställning ändå. Nästa helg går jag och Lovisa på genrep i Scandinavium med efterföljande restaurangbesök och hotellnatt! Mys på hög nivå!

Alldeles för vitt!

Grillade korv i trädgården i söndags.

Den nya mattan. Lite Marrakechinspirerad.

Cross Fit

Då har jag börjat utnyttja mitt platinakort på gymmet. Igår klev jag in i Cross Fit-boxen för första gången och jäklar i min lilla låda vad jobbigt det var. Men kul, utmanande och inte minst svettigt!
Idag har jag träningsvärk i lår och axlar och värre lär det bli imorgon efter morgonens pass där det bland annat gällde att lyfta en skivstång till bröstet, göra en knäböj och därefter upp med stången på raka armar. 100 gånger. H U N D RA gånger! (Givetvis inte på raken, utan man fick lägga ner stången emellanåt och sen på´t igen)
Trodde jag skulle dö, men det hjälper faktiskt att stöna och bröla lite. Ha!

Tjusningen med denna träningsformen är att en grupp kan bestå av personer som ligger på olika nivåer träningsmässigt. Idag, till exempel, var det med en tjej på passet som tävlar i Cross Fit.
Alla tränar efter sina egna förutsättningar och det är ju det som är så bra!

För att utnyttja mitt nya kort till max får jag väl börja sola solarium. Och inför beach 2014 får jag väl ge löftet att inte vara den som är blekast på stranden, som så många år förut. :-)

O - som i Ont

- Förra veckan började jag träna med en personlig tränare och efter det har jag kört två styrkepass enligt hans rekommendationer = ont av träningsvärk. 

Att hitta mig bland styrketräningsmaskiner och vikter på gymmet tillhör inte vanligheterna. 

- Lördag-söndag var tjejerna i Sandared så vi hade lite tid för oss själva, jag och N. Medan han var på jobbet på lördag eftermiddag besökte jag Bergakungen och tittade på den nya rullen med Persbrandt; Mig äger ingen. En gripande film om en far och en dotter och alkoholen som håller ett stadigt grepp om pappan. Usch, det gör ont i mig, inte bara för att det stundtals var en ledsam film utan för att dessa scener som spelades upp är verklighet för så många barn. 

- På söndag morgon när vi hade sovmorgon vaknade vi båda tidigt. Go figure! N har ont av att vi har dåliga sängar och jag ska väl erkänna att jag sover lite illa jag med. Så kl 11 hängde vi på låset på SOVA-butiken i Partille och skulle spana på ny säng. Vi gick därifrån 1,5 timma senare efter att ha provlegat fem-sex sängar. Det bidde att vi beställde en ny som kommer innan jul! Sen ska här...sovas!!!!

- Ont om tid för bloggen. Det händer så jäkla mycket annat! 

Bästisar och bundis! Leffe vet att han inte är välkommen hos oss. (Han bits i tårna när vi sover!!)

Smart tjej som ritat en iPad till lillasyrran så hon kan behålla den riktiga en extra stund. (Lägg märke till den grå runda knappen i nederkant samt papperskorgsikonen till vänster!)

Lovisas album

Idag ringde klockan 6.15, ledig måndag till trots. En halvtimma senare infann jag mig på gymmet för att ta mig an ett pass Indoor Walking på 45 minuter. Perfekt start på dagen och inte minst veckan! Grymt underskattat att träna i arla morgonstund. 

Idag har vi tagit fram vår kreativa ådra genom att knåpa ihop grattiskort och pyssla med fotoalbum. 

Jag hjälpte Lovisa att klistra in foton i ett album, sen fick hon själv skriva text om varje foto. Och det var inte många ord hon frågade om hjälp med. Så stolt över min lilla (stora?) tjej!

"Fräscht hotell" - det kan man ju undra varifrån hon fått det...haha!!

Av alla saker vi hittade på i London var "äta frukost i sängen" ett minne som

etsat sig fast!

När vi åkte Anten-Gräfsnäs med ångtåg

Ensamma veckan inledd

Imorse ringde klockan strax efter 6. Jag och maken har en pakt den här veckan, nämligen att träna varje dag innan jobbet nu  när man inte har några lämnings-, eller hämtningsåtaganden.
Det blev en mjukstart den här morgonen, en lätt runda på 3,5 km. Kändes relativt bra, men det behövs ett X antal pass innan jag känner mig fit for fight för Midnattsloppet i slutet av augusti. Bara dryga sju veckor dit. Huga!

Igår eftermiddag kördes tjejerna till torpet. Min snälla pappa erbjöd sig att hålla mig sällskap i bilen, då det tar ca 1 timma och trekvart att köra. Enkel väg. Så vid 13-tiden pep vi iväg och Agnes somnade nästa omgående. Lovisa var övertänd och ville bara komma fram, hon frågade tusen gången om det var långt kvar och hur länge till hon behövde sitta i bilen.
När vi kom fram hade svärmor gjort lunch, dillkött med färskpotatis! Så himla gott! Pappa blev helt till sig i trasorna, för dillkött minsann, det hade han inte ätit på år och dag.

Sen till något annat som jag grubblat och tänkt på sedan igår. Någon halvmil från torpet när man kört av stora vägen kommer man till ett samhälle där vägen går rakt igenom. Efter en skarp kurva får pappa bromsa in  kraftigt för intill vägen står ett litet barn. Jag skriker åt pappa att stanna och jag tittar bakåt för att se om det kom någon vuxen till undsättning. Istället springer barnet ut längre i vägen så jag kliver ur bilen och springer mot honom. Han hade en så full kissblöja så den hängde nere vid knäna, en solkig tröja, och så bar han på ett gosedjur. Han kunde vara runt 15 månader. Det cyklade förbi en man som hade sett oss bromsa och jag frågade om han kände igen barnet, men det gjorde han inte. Jag tog honom i handen och gick in mot närmsta hus, en stor sekelskiftesvilla uppdelad på flera lägenheter. Knackade på första dörren, inget svar. Andra dörren, inget svar. Tredje dörren, inget svar heller. Då började cykelmannen ropa in i genom ett öppet fönster och då kom det ut en kvinna, som jag tror var pojkens mamma och jag sa lite hätskt att vi faktiskt varit nära att köra på honom för han var ute och lekte vid vägen. Då sa kvinnan likgiltigt "Jaha, nu har ongarna glömt å stänga grinden igen". Just snyggt sätt att skylla ifrån sig på....Då vände jag på klacken och gick. Kände inte för att står kvar och dividera.

Så igår tänkte jag en del på den lilla pojken. Hur han har det, om detta var en engångsgrej, osv.
Men om man nu ska nämna en rätt rolig grej med hela den här historien var att jag pratade i telefon med Niclas just när vi fick syn på pojken. Eftersom jag ropar "Pappa, stanna, han är på väg ut i vägen!" vrålar Niclas på andra sidan luren: "STANNA INTE, DET ÄR VÄGPIRATER!!" Haha!

Med oss till torpet hade vi en liten presentkorg med smått och gott.

I korgen fanns bland annat:
- Långa sugör (som inte ens fick plats på bild)
- Plåster (en av sakerna som jag hoppas inte kommer till användning)
- Öronproppar
- Visselpipa
- Konor
- Memoryspel
- Liten burk med kakor i
- Påse man fyller med is om man exempelvis slagit sig i huvudet. (Även denna hoppas jag får förbli ouppackad!)

Idag är en sån där dag.....

...då man helst velat ligga kvar i sängen, under det varma täcket och sedan skrota runt i pyjamas fram till lunch.

Snart vankas det Lerumslopp och jag är så oförberedd som man kan bli. Har nu tänkt att ta tag i detta och jogga så mycket som det går fram tills dess att jag och Lovisa åker till London, vilket är nu på tisdag. (Loppet är nästa lördag) Igår hade jag stålsatt mig hela dagen och planerat att "imorgon bitti, då jäklar, då åker löparkläderna på, och så springer jag en runda innan jobbet".
Igår plockade jag fram kläderna och lade dem på golvet nedanför sängen så det bara var att hoppa i dem i morse när klockan ringde kl 05.45.

Klockan ringer, jag tycker mig höra att regnet smattrar mot rutan. Om jag gick ut och sprang? Hell no!

Och jag har insett mina begränsningar, det blir inte milen på Lerumsloppet. Det blir femkilometaren. En mil är övermäktigt för mig just nu, fem kilometer kan man ta sig runt på ren vilja. (har ju grundkondis eftersom jag tränar en hel del pass på gymmet, men jag har inte joggat på över en månad!)

Nu: Frukostfika
Ikväll: Simskola

Schlagertema på gymmet

I eftermiddags stod jag redo på crosstrainern för att i 60 minuter svettas till årets schlagerbidrag. Instruktörerna hade uppmanat till att klä sig i glitter men i min träningsgarderob finns det icke mycket av den varan. Så för att kompensera fick jag på mig ett par dinglande örhängen i färgglada kulörer!
Med på passet var en bloggvän som jag träffade för första gången IRL. (In real life alltså)
Det är festligt det här med bloggar. Man halkar in på en blogg, något gör att man fortsätter läsa och återkommer. Efter ett tag känns det som om man känner personen i fråga!

Ikväll är det final och givetvis sitter vi bänkade i det albinssonska hemmet. Jag hejar på Yohio, Lovisa på Yohio och Sean Banan och Niclas håller på Louise Hoffsten (eller Hoppsten som Lovisa säger) Alla bidrag är egentligen OK, alla utom gubbgänget.

I brist på passande bild till det här inlägget får jag lägga ut en bild på stolen jag krängde idag. Tio minuter efter jag la ut den på Lerums Köp & Säljsida på Facebook fick jag napp och vid 17-tiden var den väck.
Pengarna går oavkortat till min och Lovisas Londonfond!

Sälen-Mora på crosstrainer

Kl 6.45 imorse ringde klockan och dryga timmen senare stod jag redo på crosstrainern i indoor walkingsalen på gymmet!

Utmaningen var att stå på benen tills dess att vinnaren korsade mållinjen i Mora, i det riktiga Vasaloppet. Längs vägen serverades blåbärssoppa, kaffe, slät vetebulle och banan. Och det delades ut spurtpriser!

På storbild framme i salen såg vi loppet live och musiken sänktes när någon skidåkare intervjuades eller när stollen Rickard Olsson lämnade rapport direkt från spåret.

Efter ca halva loppet kom jag in i "andra andningen" och körde på lite hårdare till slutet. Tre timmar och femtio minuter nånting.

Nu: Mör i benen och stundande barnkalas på Lek & Buslandet.

Sen: Ryggläge i soffan!

Boot Camp

Idag körde mitt gym igång med en ny träningsform, närmare bestämt Militär utomhusträning. En form av bootcamp. Jag bokade in mig så fort platserna släpptes, "här ska testas" tänkte jag.

Så idag kring sjusnåret paltade jag på mig underställ, microfleece, två par brallor, mössa och vantar och oroade mig lite hur det skulle bli med rörligheten. Det gick alldeles utmärkt. Träningspasset bestod bl.a av plankan, burpees, armhävningar, dips, och det jobbigaste; gå 100 m med händerna i backen för att på vägen tillbaka sätta i händerna bakom dig, höja upp rumpan och backa tillbaka. Då intalade jag mig själv att bara jag gav järnet en stund till så skulle belöningen bli en varm bastu efter passet.

En timma flög förbi och det var roligare än jag föreställt mig! Och den enda gången det blev lite kallt var när det glipade mellan byxor och tröja när vi låg och gjorde situps och snön letade sig dit...

När jag duschat klart och ska bänka mig i bastun är den inte PÅ. Termometern riktigt hånflinar åt mig med sina mesiga 55 grader. GAH! Fast vi lyckades piska upp tempereaturen till 68 grader till slut så en liten belöning blev det allt!

Nu: Sista boken om Mr Grey.

Och förresten, idag har världens bästa Agnes namnsdag!

Några bilder från gårdagen

Nytt år då....

...och med dem kommer alla nyårslöften. Gymmen överfolkas av taggade människor som minsann ser 2013 som en nystart, ett nytt år med nya möjligheter. Jag själv tänker givetvis också gå till gymmet, precis som jag gjort under hela 2012. Men jag har några löften till mig själv som jag tänkte dela med mig av, så sen när jag sammanfattar 2013 så är det ju upp till bevis om jag uppfyllde dem eller inte.

-Variation
Jag tänker inte lova att jag ska gå gå till gymmet fem dagar i veckan och att allt annat är ett nederlag. Utan mitt löfte till mig själv när det gäller träningen är att variera mig mer. Istället för att bara köra step och indoor walking tänker jag ta upp spinningen och bodypumpen igen!

-Löpning
I somras började jag springa lite lätt och först efter jag anmält mig till Midnattsloppet kom det igång på allvar. Helt plötsligt hade jag ett mål med löpningen och i år tänker jag springa minst två lopp utöver Midnattsloppet. Min målsättning är att slå mitt personbästa på milen. Vi börjar med Lerumsloppet i slutet av april.

Så - nu har jag satt det på pränt. Om ett år kommer en sammanfattning med en utvärdering...

Midnattsloppet - I did it!!

Jag tror att det var i juni som jag i ett svagt ögonblick anmälde mig till Midnattsloppet, en löparfest i Göteborgs innerstad, med en bansträckning på 10 km. Tänkte att det skulle vara en morot för att komma igång med löpträningen på riktigt och inte bara springa nån gång ibland, alltså en gång i månaden. Max.
Så under semestern dissade jag gymmet till fördel för löparspåret. Ett tag var jag ute varannan dag på sträckor från 5-7 km. Men så en dag i slutet av juli sprang jag 8,5 km och kände då att det skulle gå att springa bara 1,5 kilometer till. Så två dagar senare satte jag milen! För första gången i mitt liv hade jag sprungit en mil. Tio kilometer. Tio tusen meter. En prestation som jag är mer än nöjd med!

Från att alltid ha hatat löpning blev det hela nu en sport, dvs en utmaning att hela tiden förbättra tider. Och med rätt musik i öronen var det helt plötsligt inte så tokigt längre.

Inför Kretaresan packade jag träningskläder och löpardojor och hängde på låset på gymmet första morgonen. Till min stora besvikelse var det enda löparbandet upptaget så jag fick börja med 20 minuter på crosstrainern, men när löparbandet blev ledigt avslutade jag med ynka 3,5 kilometers löpning. Sen åkte jag på en rejäl AC-förkylning och hämtade mig inte förrän sista dagen men då var gymmet stängt, så jag fick helt enkelt förlita mig på att "vila i form" skulle funka för min del.

Så kom lördagen den 25/8 och hela dagen gick jag och hade lite småångest över kvällens utmaning. Tänk om jag skulle komma sist? Tänk om jag skulle få repet? Eller som i min dröm, bli omsprungen av snubbar med rollatorer och benproteser?
Men när jag kom i löpartajtsen, undertröjan, den blå tävlingströjan, snörat på mig skorna och kollat min låtlista på Spotify kände jag mig ändå rätt taggad och intalade mig själv att det skulle handla om lite mer än en timma av mitt liv och att det bara var att bita ihop!
När jag och mina löparkumpaner hade parkerat nere vid Järntorget hade nervositeten kommit över mig så jag var tvungen att "nervöskissa" i en buske.

Väl uppe vid start och målgång var det ett myller av människor som trotsat regnet som vid det här laget öste ner. När vi lämnat in våra överdragskläder och så käckt fått på oss varsin orange Stadiumkasse för att hålla oss torra kissade vi en sista gång på de uppställda bajamajorna och gick sen upp till vår startfålla.

När det var dags för oss att starta hade regnet avtagit och första kilometern kändes helt ok. Andra och tredje likaså. Vid fjärde kilometern kom en rätt dryg uppförsbacke som jag gick lite i, men i det stora hela sprang jag hela vägen och det är jag nöjd över!
Men efter 7 km kom uppförsbacken med stort U, backen från Djurgårdsgatan upp mot Masthuggskyrkan. En dryg kilometer innan denna mördarbacke vred väderguden på kranarna rejält däruppe i det blå, himlen öppnade sig och regnet vräkte ner! Det fanns inget annat alternativ än att gå i rask takt upp mot kyrkan, men jag kompenserade genom att släppa på som bara den i backen ner till Stigbergstorget och här uppmätte jag en topphastighet av 2,54 min/km. Haha!

När det var en kilometer kvar, dvs nästa hela Linnégatan upp fanns det inte på kartan att sakta in, eftersom gatan kantades av åskådare (och deltagare som redan gått i mål för längesedan) som hejade på och klappade händer. Här sprang jag förbi en hel del som vid det här laget hade stannat av och börjat gå. När jag hade ca 150 meter kvar till mål satte jag in en spurt och kände mig som att jag vann hela loppet när åskådarna vid målgången klappade händerna under stort jubel!

Aldrig förr har jag blivit så glad för en medalj som efter målgången. Och aldrig har en banan smakat så gott.
Om jag ska springa nästa år? You bet!
Om jag fortfarande tror att Göteborgsvarvet är omöjligt? Nä, inte helt, men det krävs betydligt bättre förberedelser. 2014 kanske?

Imorgon gäller det

Imorgon skall det löpas 10 km. Ångesten är total i nuläget. Men det är bara att bita ihop, snöra på sig löpardojorna och ta sig runt banan. Tydligen skall Midnattsloppet vara ett lopp där det händer mycket utmed banan som musikarrangemang och mycket åskådare.

Men imorgon ska jag först in till stan och byta min tröja (alla deltagare springer i likadana tröjor) Gjorde en felbedömning när jag beställde dammodell på tröjan. Jag vill ha en T-shirt att springa i, inte ett korvskinn.

Snälla sänd mig en tanke mellan 22.15 och 23.30 imorgon. Tack på förhand!

Ben som vilat en vecka. Vila sig i form - har det någonsin varit ett vinnande koncept?!

Milen

Imorse gav jag och Niclas oss ut i löparspåret med målet att springa "långa varvet" som är 8,5 km. Det är en rätt behaglig runda, mitt ute i skogen på små skogsvägar. Dock går det nästan konstant uppför de första tre kilometrarna. Den sista mördarbacken är nästan en kilometer lång och man tror att den aldrig tar slut.

När vi var på väg tillbaka kände jag att jag hade mer att ge så vi tog en extra runda så hela turen blev en mil lång. En sträcka jag aldrig nånsin sprungit förut! Jag är så sjukt stolt över mig själv! Med tanke på att jag tidigare i vår knappt orkade springa 2 km.

Så nu helt plötsligt känns inte Midnattsloppet som en omöjlig uppgift.

Var det nån som sa Göteborgsvarvet?! Nä, skulle inte tro det!

Midnattsloppet here I come!

(Nej, jag stannade inte för att fotografera. Bilden är tagen i språnget!)

Jag har anmält mig till Midnattsloppet som går av stapeln i Göteborg i slutet av augusti. Det är löpning på Göteborgs gator i 10 km och starten för oss lite mer saktfärdiga går vid 22.30-tiden.
Jag kände för ett tag sedan att det är lätt att falla in i samma spår när det gäller träningen. Man kör sina gamla vanliga pass på gymmet och är nöjd med det. Men så för några veckor sedan anmälde sig en väninna till Midnattsloppet och innan jag visste ordet av hade jag också anmält mig. Ägnade egentligen ingen längre eftertanke innan jag anmälde mig åt att det är en mil som skall springas, en distans jag aldrig förut gett mig på. Mitt rekord när det kommer till löpning är 8,5 km och det sattes sommaren 2005 och då sprang jag den sträckan utan att stanna en enda gång. Inte så pjåkigt för en som hatar att jogga. Verkligen HATAR.

Men.

Det är ju känslan efteråt som är så tillfredsställande. Känslan av att man klarat av någonting som man egentligen inte är särskilt peppad på att genomföra som gör det värt "besväret". Och med löpning är det ju så att man märker framsteg från gång till gång. I alla fall om man springer regelbundet. Har på de senaste veckorna varit ute och sprungit flera gånger än vad jag gjort på flera år tillsammans. Första gången sprang jag 5 km utan att stanna. Det går inte fort, men jag joggar hela tiden. Nästa steg blir till att öka farten så smått. Nästa gång ska jag fortsätta springa efter första varvet och försöka mig på 7,5 km.

Jag får inga supertider a la Sara Wedlund men så har jag ju anmält mig till startgruppen där förväntad sluttid blir 60-90 minuter...

Idag blev det femman på 37 minuter. Verkligen ingen rekordtid direkt, men så var jag i Härskogen där banan är backe upp-backe ner-backe upp-backe ner. Har svårt att "släppa på" i nedförsbackarna men tycker att uppförsbackarna kändes helt ok idag.
Den sista kilometern går längs sjön och är en av behållningarna att springa i Härskogen. Det är så vackert, speciellt en sommarkväll som denna. Den vackra vyn grusas snabbt av vetskapen att det framför en kommer en mördarbacke som heter duga. De sista 500 metrarna upp till parkeringen är nästan bara uppför. Lite lägligt kom "Sean den förste Banan" i lurarna när det var som jobbigast. Inget vidare stolt över att ha den i låtlistan, men jag lovar att den hjälpte mig att fortsätta springa.
Måste dock inventera musiken i jogginglistan. Tips mottages tacksamt! Men Sean Banan blir kvar. Faktiskt.

Now we're talking!

Så där ja! Det börjar likna sommar minsann. Sol från en klarblå himmel och varmt.

Frukosten har precis inmundigats på altanen. Lovisa gungar, Agnes pillar med sina smörgåsbitar och jag smider semesterplaner. Ena stunden vill jag bila norröver, andra stunden ta en sista-minuten till Rhodos för att minuten efter vara på väg ner i Europa med bilen. Men vi får se, vi har ju en källare som ska pimpas också så mycket av tiden kommer läggas där. Kul när det blir färdigt i alla fall... Får väl drömma om mina resor så länge.

Nu: Lek i trädgården och så småningom sätta tänderna i Mount Tvättberg

Senare: En löprunda. Nu är det slut på sötebrödsdagarna med bröllop och födelsedagar. Vi har ett lopp att träna till!