Det blev en mjukstart den här morgonen, en lätt runda på 3,5 km. Kändes relativt bra, men det behövs ett X antal pass innan jag känner mig fit for fight för Midnattsloppet i slutet av augusti. Bara dryga sju veckor dit. Huga!
Igår eftermiddag kördes tjejerna till torpet. Min snälla pappa erbjöd sig att hålla mig sällskap i bilen, då det tar ca 1 timma och trekvart att köra. Enkel väg. Så vid 13-tiden pep vi iväg och Agnes somnade nästa omgående. Lovisa var övertänd och ville bara komma fram, hon frågade tusen gången om det var långt kvar och hur länge till hon behövde sitta i bilen.
När vi kom fram hade svärmor gjort lunch, dillkött med färskpotatis! Så himla gott! Pappa blev helt till sig i trasorna, för dillkött minsann, det hade han inte ätit på år och dag.
Sen till något annat som jag grubblat och tänkt på sedan igår. Någon halvmil från torpet när man kört av stora vägen kommer man till ett samhälle där vägen går rakt igenom. Efter en skarp kurva får pappa bromsa in kraftigt för intill vägen står ett litet barn. Jag skriker åt pappa att stanna och jag tittar bakåt för att se om det kom någon vuxen till undsättning. Istället springer barnet ut längre i vägen så jag kliver ur bilen och springer mot honom. Han hade en så full kissblöja så den hängde nere vid knäna, en solkig tröja, och så bar han på ett gosedjur. Han kunde vara runt 15 månader. Det cyklade förbi en man som hade sett oss bromsa och jag frågade om han kände igen barnet, men det gjorde han inte. Jag tog honom i handen och gick in mot närmsta hus, en stor sekelskiftesvilla uppdelad på flera lägenheter. Knackade på första dörren, inget svar. Andra dörren, inget svar. Tredje dörren, inget svar heller. Då började cykelmannen ropa in i genom ett öppet fönster och då kom det ut en kvinna, som jag tror var pojkens mamma och jag sa lite hätskt att vi faktiskt varit nära att köra på honom för han var ute och lekte vid vägen. Då sa kvinnan likgiltigt "Jaha, nu har ongarna glömt å stänga grinden igen". Just snyggt sätt att skylla ifrån sig på....Då vände jag på klacken och gick. Kände inte för att står kvar och dividera.
Så igår tänkte jag en del på den lilla pojken. Hur han har det, om detta var en engångsgrej, osv.
Men om man nu ska nämna en rätt rolig grej med hela den här historien var att jag pratade i telefon med Niclas just när vi fick syn på pojken. Eftersom jag ropar "Pappa, stanna, han är på väg ut i vägen!" vrålar Niclas på andra sidan luren: "STANNA INTE, DET ÄR VÄGPIRATER!!" Haha!
Med oss till torpet hade vi en liten presentkorg med smått och gott.
I korgen fanns bland annat:
- Långa sugör (som inte ens fick plats på bild)
- Plåster (en av sakerna som jag hoppas inte kommer till användning)
- Öronproppar
- Visselpipa
- Konor
- Memoryspel
- Liten burk med kakor i
- Påse man fyller med is om man exempelvis slagit sig i huvudet. (Även denna hoppas jag får förbli ouppackad!)
1 kommentar:
1000 tack för den fina korgen!!!! Kram svärföräldrarna
Skicka en kommentar