22 maj 2014

Milstolpe

Medan jag trycker på ett flådigt hotellrum i metropolen Kristinehamn händer det grejer på hemmaplan minsann!

Lovisa har tappat sin första tand och gissa om hon lät mallig när jag pratade med henne i telefon!!
Hon har vickat och vickat på tanden den senaste veckan och i förrgår upptäckte vi att den nya tanden börjat komma upp bakom.

Här är mitt ytterst flådiga rum på Hotell Fröding i centrala Kristinehamn.

20 maj 2014

Så blev det med den saken....



Trodde inte den lilla tävlingsdjävulen i mig skulle komma fram så snart inpå!
 
Någon som hakar på?

18 maj 2014

Göteborgsvarvet 2014

Förra året, den 1/6, direkt efter midnatt satt jag redo med datorn och bankortet för att anmäla mig till 2014 års Göteborgsvarv, det 35:e i ordningen.
Detta för att hamna i ett så bra startled som möjligt när man är förstagångslöpare. Att starta i sista gruppen och riskera att få repet vid Göta Älvbron är ju ett stressmoment i sig, vilket jag slapp oroa mig för eftersom jag startade i grupp 17, hela 53 minuter innan sista gruppen.

Löpträning har egentligen aldrig varit min grej, men har man ett lopp att fullfölja är det ju ett "nödvändigt ont". Min löpträning körde jag igång på allvar i slutet av januari i år, då på löpband inomhus eftersom jag inte gillar att springa varken i mörker eller på snö och is. Men i mars körde jag igång utomhus och sprang ca 1,2 mil i veckan. Några veckor senare gav jag mig på lite längre distanser på över milen, och på påskaftonen drog jag till med en löptur på 14,5 km, så långt har jag aldrig tidigare sprungit! När jag tittar tillbaka i min app som mäter distans och kilometertid när jag är ute ser jag att jag sen den 9/3 har sprungit 12,3 mil!






I mitten av mars gav jag mig ut på jakt efter nya löpardojor. Efter ett besök på Löplabbet där jag fick sämst tänkbara service och där jag lämnade affären tomhänt hamnade jag på Fotriktigt i Borås. De tog fram ett par Saucony som är något av det skönaste som suttit på mina ankfötter! Därifrån gick jag desto fattigare men väldigt mycket nöjdare och gladare!



I slutet av april ställde jag upp i Lerumsloppet. Hade egentligen tänkt lubba 5 km-loppet men bestämde mig en timma innan start att springa 10 km. Alla startade samtidigt och då är det lätt att ryckas med vilket jag gjorde så jag gick ut väldigt hårt den första kilometern. Efter ca 4 km kom mördarbacken med stort M, nästan en hel kilometer rakt upp. Påfrestande! Och eftersom jag var såpass långt efter täten hade ju publiken gått hem på sina ställen, så inga hejarop som lyfte fram en. Funktionärerna som agerade flaggvakter var inte heller så entusiastiska, de kostade inte på sig ett enda "heja heja". Snålt! I hasorna hade jag en tant som under hela loppet låg 30 m bakom mig och jag gav mig fan på att inte släppa förbi henne, vilket jag inte heller gjorde! Jag kom i mål på plats 127 av 129 startande. Haha! Men då ska man komma ihåg att ca 110 av dessa sprang på ca 60 min, vilket är rätt bra. Har redan nu bestämt att inte springa Lerumsloppet nästa år. Inte milen i alla fall. 



I fredags var jag inne i stan och hämtade min nummerlapp. Vår kompis Tomas från Stockholm skulle också springa så hans nummerlapp hämtades också. Han, Linda och barnen kom på fredag eftermiddag så på kvällen laddade vi med pasta, vatten och en massa "catching up" eftersom vi inte setts på ca 4 år. Tomas som är en rutinerad löpare med några marathon i benen startade i grupp 5 och hade som mål att springa på under 1.40 vilket han lyckades med! 1.39.55. Bra jobbat, Tomas! Välkommen nästa år!


På spårvagnen till starten träffade jag två av mina kusiner. Hängde med dem ett tag innan det var dags att lämna in ryggsäck och ställa sig på startlinjen.


Satt i en grässlänt och laddade och hörde när vinnaren gick i mål.

Sen var det dags för start. De första 4 kilometrarna kändes helt ok, men det gick inte så snabbt. Var dock rätt nöjd med att jag sprang upp för hela Säldammsbacken. I Majorna var det gemytlig stämning med folk på uteserveringar, picknickande familjer på filtar och skråliga grabbgäng med varsin ölburk i näven. Och tack Neda för hejaropet!! 
Genom Majorna sprang jag precis bakom en snubbe som var utklädd till skotte, med kilt, ullstrumpor, skägg och basker. Han framkallade en del jubel så jag låtsades som om det var mig folk hejade på! Haha! Gick upp för Älvsborgsbron och på andra sidan log jag lite för mig själv när det stod en go' göbbe i en trädgård och sprutade vatten med trädgårdsslangen och ropade "Väääälkommen till Hisingen, kul att ni kunde komma!!!"

I Eriksberg började orken tryta, solen och värmen började ta ut sin rätt och här gick jag och joggade om vartannat. Väl framme i Sannegårdshamnen, där jag visste att min svåger Kristoffer skulle befinna sig på en balkong, joggade jag på rätt bra. Sprang förbi alla balkonger, men såg inte skymten av Krille. Precis när jag saktat ner och börjat gå hör jag "Kom igen nu Jossan!!" och på min vänstra sida står hela gänget; Krille, Niclas, Lovisa och Agnes. Då jäklar fick jag upp farten igen och passerade 10 km. 

Lite längre fram, vid TV-huset, stod Niclas farbror Kjell som jag gjorde high five med. Tack Kjelle för peppingen! Framme vid Göta Älvbron fick jag stanna och stretcha vaderna mot en betongvägg, krampkänning!

Min målbild var att springa hela vägen från Lilla Bommen upp mot Götaplatsen men det gick helt enkelt inte. Jag var utschasad! Dessutom hade tröjan börjat skava mot "gäddhänget" så jag blev så irriterad att jag drog ut armen genom hålet där huvudet ska vara så det knastrade i sömmarna och sprang med ärmen hängande i sidan. Hjälpte föga! 

Framme på Vasagatan hade jag fruktansvärd krampkänning så här gick jag större delen av sträckan, ända fram till vätskestationen vid Handels. Här halsade jag i mig en hel mugg med sportdryck som jag trodde skulle ge en kick inför de två sista kilometrarna. Kunde inte ha mer fel! Istället fick jag kramp i magen vilket lindrades när jag joggade, men då fick jag kramp i vaden, så Övre Husargatan var bara en lång plåga! Efter jag passerat gångbron vid Botaniska och det var 1 kilometer kvar bet jag ihop och började jogga så smått. Här stod helt underbara åskådare som ropade peppande ord, hejade på och gjorde high five med oss som lufsade förbi. Låter kanske lite fånigt, men det hjälpte faktiskt! 

När jag sprang in på Slottskogsvallen och såg mållinjen kostade jag på mig en tempoökning och spurtade in i mål med tårarna rinnande på kinderna. Väl över mållinjen brast det totalt och jag började lipa medan jag lutade mig mot ett staket. En sjukvårdare kom fram och frågade hur jag mådde, jag måste sett helt förstörd ut där jag stod fulgråtandes! 

Tid: 2.55.27.

Jag själv hade tippat på runt 2.40, kanske lite övermodigt för att vara första gången. Kanske hade den tiden kunnat uppnås om jag inte fått krampkänning eller håll. Men skit i tiden! När det kändes som jävligast runt Götaplatsen var mitt mantra "ta dig i mål, ta dig i mål" och det gjorde jag ju! 


Det kanske inte synd på bilden, men jag gråter fortfarande, det brast igen för mig när jag pratade med Niclas i telefon. Dels av ren utmattning men också av glädje och stolthet över att jag lyckades med bedriften att slutföra min allra första halvmara! 

När jag hämtat min väska tog jag spårvagnen till svärisarnas lägenhet där jag parkerat bilen. Mådde väldigt illa på spårvagnen och var rädd att antingen svimma eller kräkas. Som tur var kom Niclas och tjejerna och hämtade mig, jag hade inte pallat att köra hem själv i det skicket jag var.

Väl hemma fick jag tillbaka ansiktsfärgen efter en skön dusch, lite mat och godis i magen. Behöver jag nämna att jag somnade som en stock på kvällen?


Idag trodde jag att jag skulle ha mycket ondare i ben och fötter, men det är inte så farligt! Har mest ont i skavsåret på ena underarmen, dessutom har jag några blåsor på stortårna.

Om jag ska springa nästa år? Det är för tidigt att säga. Igår på mållinjen tänkte jag "aldrig mer", men så säger man ju efter man fött barn, och det vet man ju hur det blev med den saken......
Om jag ska springa igen ska jag vara i bättre form, det är en sak som är klar. Det är bara plågsamt för en som jag som ligger inne med en kropp som inte är gjord för långdistanslöpning (Läs: stora tuttar, ass och lite extra fluff över magen).

Nu är det i alla fall gjort och jag ska inte springa på ett tag! Nu blir det crossfit och gymmet för hela slanten.



05 maj 2014

Vattkoppor

Då har vi haft första imgången av vattkoppor. Hade ju såklart varit optimalt om tjejerna fått det samtidigt, men så blev det icke!

Misstänker att det nu kan vara på G på Agnes två veckor efter att Lovisa var som mest prickig. Hej VAB!

Idag är jag dock föräldraledig, som vanligt varannan måndag. På schemat står att rensa tjejernas garderober på för små tröjor och brallor som slutar på halva vaden.

Min tappra tjej som trots koppor på väldigt obekväma ställen bet ihop och kämpade på!

Den här rackaren hälsade på en fredagkväll när jag skulle sova ensam. Dagen efter fick killen som säljer GT vid dörren komma in och bli dagens hjälte. Mes, javisst!

Var i Stockholm förra veckan på utbildning. Åkte upp en dag i förväg och hängde med min barndomskompis Lollo och gick på stan alldeles ensam!

Här ligger Agnes med Emilmössa och finskor och tittar på TV. Haha!