Lekland - fristad för ohyfs?

Jag lovade ju att jag skulle återkomma i ämnet om beteendet hos vissa Lek & Buslandsbesökare.

Ibland undrar jag om det står på en skylt i entrén:

-Folkvettet lämnar du hemma. Här inne behöver du inte följa några regler!
-Lämna gärna dina barn ensamma, så du inte har någon uppsikt över vad de gör.
-Träng dig före i kön! Varför vänta på din tur?
-Spring gärna upp för rutschkanorna, de som ska åka nedför får väl vänta!
-I lekhörnan som är avsedd för barn 0-3 år är det fritt fram att härja även om du är äldre än 3 år. Hit är vuxna välkomna med sina äldre barn. Kasta gärna en massa bollar på varandra!
-Störst går först! Ta absolut inte hänsyn till mindre barn.
-Skrik för full hals! Om du pratar i normal samtalston blir du utkastad.
-Det är absolut förbjudet att gå mellan de olika lekplatserna! Du måste springa.

Givetvis förstår jag att barn blir exalterade när de kommer till ställen som dessa. Givetvis springs och ropas det, det går ju inte att undkomma. När det gäller barn. Men när vuxna människor och tonåringar beter sig som småbarn, det är över mitt förstånd!
Hur ska barn lära sig reglerna om de ser vuxna springa upp för rutschbanorna? Hur ska barn lära sig att man inte kastar bollar på varandra i bollhavet om vuxna sitter och gör det på avdelningen för 0-3-åringar? Men värst av allt är när vuxna står och tittar på när deras barn knuffas, tränger sig före eller gör något annat olämpligt och inte säger till! Hur ska de då lära sig vad som är rätt och fel?

Det som var mest beklämmande med besöket i söndags var när jag satt med Agnes i bollhavet på småbarnsavdelningen (innan de vuxna kom dit och betedde sig) och det kommer in en tjej med ett litet spädbarn som var max två månader. Max! Hon tar spädbarnet och lyfter det under armarna och skjutsar det fram och tillbaka i rutschkanan, samtidigt som hon ylar "Whiiiiii!" medan barnet skriker i högan sky. På andra sidan nätet, i en liten sittgrupp, sitter vad jag förmodar var mormor och skrattar.

Ja, det var det. Slut på gnäll.

Fotona är här!

Idag damp fotona från dagisfotograferingen ner i brevlådan. Vi gjorde ju ett försök att ta ett syskonkort med Lovisa och Agnes och resultatet blev....jodå, rätt bra. Minnesvärt om inte annat.

Lovisa, den lilla linslusen, klev upp på stolen, fyrade av ett leende och två klick senare sa fotografen "Tack, då var vi klara!"

Det enda tråkiga var att Lovisa på gruppbilden tittar åt ett annat håll och man kan knappt se att det är hon som står där. Ja ja, måste vara trixigt att få till ett kort där alla barn ser in i kameran. Men vi får se det från den positiva sidan, förra året var inte Lovisa med alls eftersom vi inte blev informerade om fotografering eftersom Lovisa var ledig i och med Agnes ankomst.

Fast förresten, det finns en sak som är tråkigare än att Lovisa inte tittar in i kameran på gruppbilden: Priset!! Alltså, det kan ju inte vara rimligt att man ska pröjsa 750 kr för två porträttserier. Nu var det ju valfritt från vår sida att ta på Lovisa enskilt och på dem båda två. Det ju inget köptvång, man kan ju välja och vraka och skicka tillbaka det man inte vill ha, men ändå. 750 spänn! Hutlöst.

Lovisa kör sitt Pepsodentleende och Agnes ser bara vettskrämd ut.

Feber och fukt på förskolan

Inte nog med att Lovisa hade feber i dagarna fem och Niclas i tre dagar, nu fick Agnes en släng också. Om det beror på att de andra varit krassliga, att hon håller på att få tänder, eller gårdagens vaccination, det förtäljer inte historien. Hoppas i alla fall på snabb bättring. Nu fattas det bara att jag ska åka på det också. (Pessimist - javisst!)

Förutom två vaccinationssprutor igår på BVC stod även vägning och mätning på schemat. Hon är nu 65 cm lång och väger 7700 gram. En stadig bit.

I måndags var det extrainkallat föräldramöte med anledning av att de hittat fukt/mögel i lokalerna på Lovisas förskola. Det är i två rum, ett målarrum och ett lekrum, som är drabbade och dessa skall stängas igen och saneras. Jag hoppas verkligen dessa "kommungubbar" (och tanter!) som tagit beslutet vet vad de gör. Det känns inte bra att barnen ska vistas i miljöer där det finns mögel, även om rummen är stängda. Som påföljd av detta skall en avdelning på dagiset stänga och dessa barn skall portioneras ut på andra förskolor i kommunen. Det ironiska med det är att just denna avdelning öppnades för en månad sedan...
Redan på föräldramötet i slutet av november påtalade vi föräldrar att det vore ju en ganska korkad idé att öppna en ny avdelning under pågående fuktutredning. Nej inte alls, sas det från kommunens sida. Det fanns ju inga andra förskolor som kunde ta emot barnen. (Men nu helt plötsligt finns det platser?) Say no more......

Jag, och många föräldrar med mig, är trötta på alla kortsiktiga lösningar. Varför dutta med upprustningar och renoveringar, varför inte fixa i ordning allt ordentligt en gång för alla? Kåken har ju trots allt 40 år på nacken. Det stavas väl P-E-N-G-A-R.

Bjuder på en bildserie av mina tjejer när de är precis lika gamla, dvs kort tagna i början av februari 2008 och 2011. Ni får själva lista ut vem som är vem. (Jag tycker såklart att det är busenkelt)

Gymnastikpremiär och missnöjd bebbe

Idag har det varit en sån där dag där jag absolut inte kunnat gå mer än två meter ifrån Agnes för att hon börjat gallskrika. Tar man upp henne är hon relativt nöjd men gud förbjude om jag skulle sätta mig ner! Kan meddela att hon på senaste invägningen på BVC vägde 7220 gram. Det är en bit att bära på, mina vänner. Dessutom hade jag Mount Tvättberg att sätta tänderna i idag. Pust, stånk, stön.

Så det var inte helt motvilligt jag lämnade över Agnes till Niclas när han kom hem från jobbet. Jag och Lovisa skulle ut på roligheter. Det var gymnastikpremiär och jag hoppades att Lovisa inte skulle ärva min skräck för plintar, bockar och ribbstolar. Men hon älskade det!

Det började bra med att Lovisa precis innan vi skulle gå kläckte: "Jag vill åka med pappa. Mamma ska stanna hemma med Agnes". Tack för den!

Men det blev bra till slut i alla fall. Alla hade roligt. Jag och Lovisa hade kul på gymnastiken och sprang hinderbana med tjugo andra spralliga barn. Och Niclas och Agnes hade det skoj på hemmaplan. I alla fall av bilderna att döma. 

Ibland känns det som man är tråkmorsan som inte är något ball alls medan Niclas kommer hem som Mr Popular och är roliga gubben. Ja ja, det vänder säkert.

Idag har jag spenderat många timmar i det här varuhuset. Japp, det var dags för lite julklappsinköp på Gekås i Ullared. Fick tag på det som stod på listan (och givetvis lite till. Mja, kanske mycket mer......) Så klart blev det en del leksaker till Lovisa, småplock till adventskalendern, bra-att-ha-saker som braständare, tvättmedel, bakplåtspappper och rakgel. Hittade dessutom ljusslingor som Niclas ska få pynta balkongräcket med! (Till helgen "får" man äntligen börja adventspynta!!)

Jag förundras alltid över hur folk beter sig inne på Gekås. Ställer sina vagnar mitt i gångarna så det är stört omöjligt att komma fram. Ställer sina GUBBAR mitt i gångarna så det är stört omöjligt att komma fram. Förstår att gubbarna är med för att agera chaffis och pröjsa för kalaset, men de kan väl åtminstone agera som om de tycker det är skoj att vara där och inte så uppenbart stå som mähän och bara vara i vägen. Nog gnällt. 

Agnes uppförde sig exemplariskt och sov i bärsjalen större delen av tiden, ända tills det var dags att ställa sig i kön för att betala. Då brakade helvetet löst. Kan slå vad om att hennes pipa kunde höras till verktygsavdelningen på nedre botten. Och lika många som stör sig på ointresserade gubbar som svansar efter frugan inne på Gekås, lika många tittade nog på mig och tänkte "Herregud, lämna skrikiga ungar hemma". Haha!

Och nej, skymtade varken Boris, Ola-Conny eller Morgan. 

Dagens töntiga: När vi kom dit var det strömavbrott i hela Ullareds tätort så det var verkligen sparsamt upplyst i varuhuset. (Har de ett dieslaggregat som går igång, månne?) Nånstans vid barnens ytterkläder kom strömmen igång igen och då applåderades det. Applåderades och jublades. Kändes som om man satt på ett chartrat plan till Kos eller nåt. Haha!

Anamma koppeltvånget, tack!

Nu har hundkärri......nej, jag menar hundtanten, varit i farten igen.

Tror jag nämnt det tidigare här på bloggen, att vi har en tant här i området som har tre irländska settrar som är, tja, lite ystra. Milt uttryckt.

Det började när jag var mammaledig med Lovisa. Tanten rastade sina hundar i skogsdungen som vetter mot  vår tomt. Var och varannan gång hon gick där med sina LÖSA hundar tog de tillfället i akt och kutade in på vår tomt och sprang helt hysteriskt runt fem varv medan tanten stod vid tomtgränsen och vrålade "KOM HIT!!". Efter tionde gången var måttet rågat så jag stack ut huvudet genom altandörren och sa att hon faktiskt får koppla sina hundar för jag vill inte ha dem inne på vår tomt. Svaret jag får är "då får ni väl sätta upp ett staket". Eh, say what?

En vårdag när Lovisa var nåt halvår röjde vi en massa sly vid gränsen mot skogsdungen och hade lagt alltihop i en stor hög. När vi sitter och äter lunch en dag ser vi hur det rör sig borta vid högen och vem står där om inte hundtanten och drar fram en massa sly som en barriär mot skogsdungen. Niclas, som är lugnet själv, gick ut och frågade vad hon sysslade med. Då sa tanten att hon inte ville att hennes hundar skulle springa in på vår tomt. Då tycker i alla fall jag att hon har två val: Antingen kopplar hon hundarna eller så rastar hon dem ute i skogen där det inte finns något folk. Ge fanken i vårt ihopsamlade trädgådsavfall, kvinna! :-)

Sen dess har har jag inte mött henne många gånger när hon varit ute och rastat sina hundar för hon har helt enkelt vänt eller stannat när hon sett att jag kommit. Haha! "Där kommer den sura tjejen" har hon säkert tänkt.......

Idag var jag och Lovisa ute och gick ett varv runt kvarteret och när vi är uppe vid hyreshusen kommer en jättesöt och kelsjuk liten katt och stryker sig kring benen på Lovisa. Hon klappar den och katten jamar och låter sig lyftas och bäras av Lovisa. Helt plötsligt från ingenstans kommer två av tantens hundar springande och tanten själv skymtar hundra meter bort. Hundarna springer ett par varv runt oss och jag säger till Lovisa att stå still. Vid det har laget har katten som är skräckslagen krängt sig ur Lovisas famn och blivit uppjagad i fotbollsmålet på gräsplanen. Nedanför står jyckarna och skäller och skäller och hoppar upp mot målet och den stackars katten skjuter rygg. Allt detta medan man hör tanten ropa och gasta: "Dom är inte farliga, dom vill bara leka". Jo, jag tackar.....

Katten hoppar ner från fotbollsmålet och tar en språngmarsch bort mot en altan till en av lägenheterna med hundarna hack i häl. När den i panik sprungit in under altanen springer hundarna upp på altanen och står och skäller.

När tanten kommit fram till oss frågar hon Lovisa om hon blev rädd. Lovisa nickar och jag säger att vi inte är särskilt förtjusta i lösspringande hundar. Då säger tanten att hennes hundar minsann är så snälla, leksugna och förstås lite busiga. "Ja, men det kan ju inte vi veta" säger jag. Det verkade hon inte höra för hon avslutar med att säga "vilken fin mössa du har" till Lovisa.

Suck.

Säger som Kajsa Ingemarsson i Svagaste länken: Hissen går inte ända upp.......

Men det värsta av allt. En av hundarna heter Agnes.

Sector Alarm

Det jag nu ska berätta för er är inte veckans diss. Inte heller årets diss. Utan århundradets diss.

När vi flyttade hit till huset för fyra år sedan beslutade vi oss för att skaffa larm eftersom vi bor längst in på gatan med trädgården mot en skogsdunge. Dessutom har vi en flera meter hög granhäck på framsidan så eventuella tjuvar skulle kunna härja fritt. Därav beslutet att skaffa larm. Sagt och gjort. Vi fastnade för Sector Alarm som sålde in det genom att lova:

-Kopplat till SOS Alarm
-Fria utryckningar
-Väktare på plats inom 20 minuter
-Överfallslarm med koppling till polis
-Om exempelvis en fönsterruta krossats vid inbrott skulle väktaren åtgärda denna genom att antingen sätta upp en plywoodskiva eller ringa glasmästare.

Lät helt ok i våra öron.

Incident 1:
En sommardag för tre år sedan ringer SOS Alarm till Niclas på jobbet och meddelar att larmet gått i huset. Eftersom varken jag eller han var hemma ber vi Sector att rycka ut för att se att det inte är nåt djävelskap på gång. Kändes sådär att sitta kvar på jobbet när man eventuellt har inbrott hemma så både jag och Niclas sticker hem. Detta var när jag jobbade på Volvo i Arendal så det var en bit att åka. Niclas tar tåget så jag plockar upp honom vid pendelstationen. Fyrtio minuter efter larmet gått svänger vi upp på garageinfarten. Inomhus går larmet fortfarande, alltså har ingen väktare varit där. Vi kan konstatera att det i alla fall inte skett nåt inbrott utan att det är falsklarm.
Trettio minuter senare, alltså över en timma efter larmet gått ser vi en väktarbil på gatan. Nu skulle man ju kunna tro att vederbörande skulle göra den där kontrollen som utlovats, men icke. Han stiger inte ens ur bilen. Han vänder bilen ungefär fyrtio meter från huset och rullar sakta nerför backen igen. Rosenrasande springer Niclas efter och får till slut på väktaren. Förklaringen han får är att väktaren själv är från ett inhyrt väktarbolag, alltså inte Sectors egen personal, och har ett upptagningsområde från Kungsbacka i söder till Alingsås. Lycka till att vara på plats inom 20 minuter om han befinner sig i Kungsbacka.

Efter detta skulle vi ju sagt upp hela skiten. Niclas pratade med nån chef på Sector som ändå lyckades övertala oss att behålla larmet mot att vi skulle få det gratis i sex månader.

Incident 2:
Efter incident 1 började larmet gå lite titt som tätt och problemet satt i dörrmagneten som det var glapp i. Sector skulle skicka ut en tekniker som skulle komma första dagen på vår semester mellan 9-12. Dök han upp? Nej.

Nu äntligen har vi sagt upp larmet och för en tid sedan var det en snubbe här och skruvade ner allt.

Incident 3:
Slutnotan för att larmsnubben kom hit och skruvade ner utrustningen gick på 1100 spänn! När vi kollade banken häromdagen ser vi att vi av misstag betalat in 1100 kr samtidigt som det gått på autogiro. Igår när Niclas ringde till Sector och bad dem betala tillbaka pengarna kläcker tjejen i kundtjänst att avgiften för detta är 50 kr. Suck.

Alltså, jag har verkligen inget postivt att säga om Sector. Ett företag som får Telias kundtjänst att framstå som fullblodsproffs.

För några veckor sedan kom det en kille i slips och ringde på och ville sälja in ett larm. Han kom från Sector. Om han fick sina fiskar varma? Kanske lite.

(Ja, vi har nytt larm)

Stressen

Att vara mammaledig är fantastiskt och underbart på många sätt. Men att säga att det alltid är en tillvaro på fluffiga rosa moln är ren och skär lögn. Läser jag en till mammablogg eller statusuppdatering på fejan där det står "Idag har vi myyyyyyyyst hela dagen, barnen och jag. Snart kommer min underbare man hem och lagar femrätters middag och när barnen är i säng klockan 19 och det är lugnt i hela huset ska vi sätta oss i soffan med ett glas rött och bara myyyyyyyyyyyysa. En helt vanlig tisdag i vårt underbara och städade hem", så kräks jag rätt ut....

Nu vet jag att allt man läser inte är sant utan att citatet ovan lika gärna skulle kunna betyda: "Idag har jag parkerat ungarna framför Bolibompa i flera timmar. Snart kommer mannen hem från jobbet och vi ska laga falukorv och makaroner. Efter nattningen av barnen som tar ca två timmar ska tvätten vikas, dammsugaren ska ta ett varv och diskmaskinen skall plockas ur. Hade vi mjölk hemma till imorgon? Oj, har jag missat Desperate Housewives? Jag går och lägger mig. Jaha, dags att amma igen nu då...."

Nu är det inte riktigt så illa hemma hos oss, men det skulle kunna vara så och jag sätter min förstfödda på att scenariot ovan inte är ovanligt bland svenska småbarnsfamiljer.
Här i det albinssonska hemmet är stressen värst på morgonen innan vi kommer iväg. Lovisa är inne i en Alfons Åbergperiod med mantrat "jag ska bara....", vilket inte är så optimalt när man försöker få så mycket gjort så länge Agnes är nöjd.
Agnes å andra sidan är inne i en lägger-du-ifrån-dig-mig-ensam-så-skriker-jag-tills-jag-blivit-blå-period. Hon är alltså bara nöjd så länge man har henne i famnen. Då blir det ju således lite svårt att hjälpa Lovisa med påklädning och andra morgonbestyr. Tandborstningen har jag lärt mig att bemästra med den ena handen och en sexveckors på den andra.
Nu finns det förstås förstå-sig-påare som menar att en bebis aldrig skrikit sig till döds och att det minsann är nyttigt om ett barn får skrika lite och "öva lungorna". Bah! Jag blir oerhört stressad när Agnes ligger och skriker och har väldigt svårt att koncentrera mig på något annat, det sticker i tuttarna och jag blir frustrerad.

När vi står i farstun med regnkläderna på, Agnes ligger i vagnen och har lugnat ner sig är vi redo att spatsera iväg till dagis. Väl framme innan Lovisa springer in till sina kamrater får jag en stor kram, en puss på munnen och orden: "Hej då mamma, jag älskar dig".
Då, mina vänner, då är det fantastiskt och underbart att vara mamma!!!

En lite annorlunda utflykt......

Vädret var ju inte det allra bästa i morse när vi steg upp. Men så fort det klarnade stack maken ut för att börja snickra, vilket jag börjar tröttna en smula på nu. Hade tyckt det var roligare att hitta på nåt allesammans så jag och Lovisa skruttade omkring inomhus i pyjamas och morgonrock till efter 12, i brist på annat.

Snickarmaken körde dock fast i friggebodsbygget så då startade han upp ett annat projekt......Lovisas kusiner har en kiosk i trädgården och varje gång vi varit där har det kliat i fingrarna på Niclas, så en kiosk fick det bli!
Efter ett par tråkiga timmar inne bestämde jag mig för att det fick vara nog, nåt skulle vi väl hitta på! Mycket riktigt blev det en utflykt. Till Jula och Rusta i Partille för att kunna slutföra "projekt kioskbygge" på initiativ av snickarmästaren själv. Vi hann också med en übermysig lunch på Pölsemannen som ligger vägg i vägg med Jula och Jysk. Vi hade en väldigt vacker utsikt över E20 och dess dundrande trafik. En minnesvärd dag på många plan.....

Väl hemma slutfördes kioskbygget, jag svängde ihop en västerbottenpaj med kantareller (Tack mamsen och papsen för de gula råvarorna!) och sen var allt frid och fröjd!

Vyn från den ytterst mysiga sommarlunchen



RESULTATET:

PS: Det finaste med hela utflykten var ju att initiativtagaren själv deklarerade redan innan vi kommit fram till rondellen nere i backen, att han glömt plånkan hemma........

Anten-Gräfsnäs

Idag var vi på en utflykt som jag inte varit på sen jag själv gick på dagis, men som man ändå har några minnen kvar från. Vi körde de ca tre milen till Anten, lite utanför Alingsås och hoppade på ångtåget som tog oss till slottsparken i Gräfsnäs. Vädret var hyfsat när vi åkte hemifrån så vi packade med badkläder som vi faktiskt fick användning av.

 Lovisa posar på en bänk innan avfärd

Hjalmar och Lovisa laddar upp med glass inför tågresan på 45 minuter.

 Från tågstationen i Gräfsnäs var det endast en promenad på fem minuter till parken som hade badplats, café, slottsruin och till barnens stora glädje; en lekplats!

Lovisa, den lilla badnymfen, ville givetvis bada så hon och Niclas doppade sig, men Anten verkar vara en kall sjö, för det var tydligen svinkallt. Jag själv var hur varm som helst efter tågresan och fikat i solen så jag bytte om till bikini, men lät bli att bada......

På vägen tillbaka till Anten delade vi vagn med ena riktiga solstrålar.....NOT!

Medan vi satt och väntade på att tåget skulle gå stod det en dam utanför och rökte vilket resulterade att det rykte in och stanka rök i hela vagnen eftersom alla fönster var öppna. Niclas gick fram och stängde fönstret där damen stod och sa att det faktiskt rykte in. Damen står kvar och fortsätter röka. Jag kläcker då att det finns riktigt korkade människor. Sen när damen kommer in inser jag att hon tillhör sällskapet som sitter på bänken bredvid, så jag skäms en smula över vad jag sagt. Då börjar damerna viska med varandra, eller de trodde att de viskade men jag hörde ju varenda ord de sa: "Hon den höggravida, hånflinade åt dig när du kom in i vagnen. Lite rök får de väl tåla!" Hånflina.......ja eller hur.

Till dig som röker:

Vi som inte röker har valt att avstå av en anledning. Vi är INTE intresserade av att fylla våra lungor med gift, så vänligen gå undan om du prompt måste röka på allmänna platser. Jag tycker det tillhör allmänt hyfs att inte tända en cigg i stora folksamlingar. Dessutom sätter det sig i kläderna, ytterst ofräscht! 

(Så, nu har gnäll-Jossan sagt sitt om rökning.....hehe!)

En liten parantes på en över lag väldigt mysig och lyckad utflykt. Rekommenderas starkt!