Mörkrädd

Så här års på torpet finns det inget rinnande vatten eftersom det fortfarande är tjäle i marken. Detta är inget problem i sig, mig gör det inget att behöva värma vatten för att tvätta sig eller ösa vatten med skopa ur en hink.

Problemet är att det inte går att tvätta sig eller borsta tänderna i friggeboden, där vi sover. Vi måste alltså gå till utedasset och göra detta och friggeboden ligger i ena änden av tomten och dasset på den andra.

Och för er som aldrig varit här ute kan jag tala om att det ligger ensligt. Jäkligt ensligt. Jag drar mig alltså för att gå på toa efter mörkrets inbrott. Jag gillar inte mörkret här ute utan inbillar mig att det står farliga gubbar i skogsbrynet och glor på mig. Eller att nån liten spökgumma står och lurar bakom husknuten. Eller så tänker jag på Astrid Lindgrenboken Skinn Skerping. (googla!) Eller på filmen The Ring. Helt befängt, jag vet!
Igår tvingade jag Niclas att följa mig till dasset. Idag stålsatte jag mig och gick alldeles själv från storstugan till friggeboden för att hämta min necessär. Ensam i mörkret. Fast man vet ju aldrig vad som lurar bakom stock och sten...(Förstår svärfar som tar sig en och annan whisky när han ska sova här ute själv!)

Imorgon när det är ljust kommer jag känna mig fånig som överhuvudtaget skrivit detta inlägget!