Deppruari

Kan inte påstå att den här tiden på året är speciellt upplyftande. Idag fick jag kryssa mellan slaskpölarna på väg till dagis. Det är mörkt, kallt, regnigt och snöigt om vartannat, det blåser snålt och våren känns långt borta.
När man åker från jobbet stressar man för att hämta på dagis, hem och laga mat till hungriga barn. När maten är uppäten är det nästan direkt dags för nattning. Vid det laget är jag så trött så tvätt och städ är inte att tänka på. Tack och lov tankar jag på energi genom att gå och träna! Dessutom är jag blek som ett lakan. Igår stack jag fram min hand och visade Nicke att jag är så blek så mitt skinn har fått en lilaaktig ton!

Nej, fy bubblan! Nu längtar jag till ljumma sommarkvällar, att få vinka adjö till tjocka overaller, vantar, mössor och allvädersstövlar, att gå barfota på gräsmattan, att känna solen som värmer huden i mitt ansikte, känna doften av grillmat, få sitta på altanen med fötterna högt, känna doften av nyklippt gräs.

Inget direkt upplyftande inlägg det här, men så är det ibland. Livet är inte alltid en dans på rosor.

Sommar, sol, hav, blå himmel, tofflor, klättra i träd. Kan någon spola fram tiden två månader?!?