Midnattsloppet here I come!

(Nej, jag stannade inte för att fotografera. Bilden är tagen i språnget!)

Jag har anmält mig till Midnattsloppet som går av stapeln i Göteborg i slutet av augusti. Det är löpning på Göteborgs gator i 10 km och starten för oss lite mer saktfärdiga går vid 22.30-tiden.
Jag kände för ett tag sedan att det är lätt att falla in i samma spår när det gäller träningen. Man kör sina gamla vanliga pass på gymmet och är nöjd med det. Men så för några veckor sedan anmälde sig en väninna till Midnattsloppet och innan jag visste ordet av hade jag också anmält mig. Ägnade egentligen ingen längre eftertanke innan jag anmälde mig åt att det är en mil som skall springas, en distans jag aldrig förut gett mig på. Mitt rekord när det kommer till löpning är 8,5 km och det sattes sommaren 2005 och då sprang jag den sträckan utan att stanna en enda gång. Inte så pjåkigt för en som hatar att jogga. Verkligen HATAR.

Men.

Det är ju känslan efteråt som är så tillfredsställande. Känslan av att man klarat av någonting som man egentligen inte är särskilt peppad på att genomföra som gör det värt "besväret". Och med löpning är det ju så att man märker framsteg från gång till gång. I alla fall om man springer regelbundet. Har på de senaste veckorna varit ute och sprungit flera gånger än vad jag gjort på flera år tillsammans. Första gången sprang jag 5 km utan att stanna. Det går inte fort, men jag joggar hela tiden. Nästa steg blir till att öka farten så smått. Nästa gång ska jag fortsätta springa efter första varvet och försöka mig på 7,5 km.

Jag får inga supertider a la Sara Wedlund men så har jag ju anmält mig till startgruppen där förväntad sluttid blir 60-90 minuter...

Idag blev det femman på 37 minuter. Verkligen ingen rekordtid direkt, men så var jag i Härskogen där banan är backe upp-backe ner-backe upp-backe ner. Har svårt att "släppa på" i nedförsbackarna men tycker att uppförsbackarna kändes helt ok idag.
Den sista kilometern går längs sjön och är en av behållningarna att springa i Härskogen. Det är så vackert, speciellt en sommarkväll som denna. Den vackra vyn grusas snabbt av vetskapen att det framför en kommer en mördarbacke som heter duga. De sista 500 metrarna upp till parkeringen är nästan bara uppför. Lite lägligt kom "Sean den förste Banan" i lurarna när det var som jobbigast. Inget vidare stolt över att ha den i låtlistan, men jag lovar att den hjälpte mig att fortsätta springa.
Måste dock inventera musiken i jogginglistan. Tips mottages tacksamt! Men Sean Banan blir kvar. Faktiskt.