Göteborgsvarvet nästa?

Igår var det Blåvitt-AIK på TV och redan dagen innan hade Niclas deklarerat att han skulle se matchen vilket underförstått betyder att jag har det fulla ansvaret för barnen från det att domaren blåser igång matchen till slutsignalen ljuder. Jag hade dock bokat in ett pass på gymmet men fick surt avboka detta, men kände ändå för att röra på mig så jag passade på att snöra på mig joggingdojorna. Taggad till tusen och med upbeatlistan från Spotify i lurarna.

För ett par veckor sedan hade jag varit på gymmet och sprungit 7 km på löpbandet vilket kändes rätt ok, så då skulle det väl inte vara så jobbigt att jogga det korta varvet runt kyrkan här i Lerum.

Jag hade på mig mina löpartajts, Craftvästen och mina kritvita joggingdojor så de första hundra metrarna kände jag mig som Malin Ewerlöf, lätt i kroppen och jag flög fram som en gasell. Jag såg mig själv på upploppet till Göteborgsvarvet, det hade jag ju lätt kirrat!

Fördelen att springa i tätbebyggt område är att jag pushar mig själv att "jogga lite till", "det ser dumt ut att stanna och gå". Jag vet ju själv hur jag kan utbrista till Niclas om vi åker förbi en joggare "Oj, det där såg tungt ut". Antagligen tänkte alla bilister som körde om mig igår så.
Den sista biten hem består av en lång uppförsbacke, och jag lovar, här hade jag slagit bort alla tankar om Göteborgsvarv, New York Marathon och Malin Ewerlöfliknelser.
Men det sägs ju att det är den där första joggingturen som är den tyngsta, att det bara är "på´t igen", så kommer det kännas lättare. För det ÄR ju rätt gött efteråt. Eftersvettningar som heter duga.

Hur länge jag var ute? Dryga 25 minuter, mina vänner. Och jag tänker inte avslöja hur långt jag sprang.

Nästa gång tror jag att jag ska skippa asfaltslöpningen och se om det känns bättre på mjukare underlag för det stramade och gjorde lite ont i ärret efter kejsarsnittet.....Hm?