Anamma koppeltvånget, tack!

Nu har hundkärri......nej, jag menar hundtanten, varit i farten igen.

Tror jag nämnt det tidigare här på bloggen, att vi har en tant här i området som har tre irländska settrar som är, tja, lite ystra. Milt uttryckt.

Det började när jag var mammaledig med Lovisa. Tanten rastade sina hundar i skogsdungen som vetter mot  vår tomt. Var och varannan gång hon gick där med sina LÖSA hundar tog de tillfället i akt och kutade in på vår tomt och sprang helt hysteriskt runt fem varv medan tanten stod vid tomtgränsen och vrålade "KOM HIT!!". Efter tionde gången var måttet rågat så jag stack ut huvudet genom altandörren och sa att hon faktiskt får koppla sina hundar för jag vill inte ha dem inne på vår tomt. Svaret jag får är "då får ni väl sätta upp ett staket". Eh, say what?

En vårdag när Lovisa var nåt halvår röjde vi en massa sly vid gränsen mot skogsdungen och hade lagt alltihop i en stor hög. När vi sitter och äter lunch en dag ser vi hur det rör sig borta vid högen och vem står där om inte hundtanten och drar fram en massa sly som en barriär mot skogsdungen. Niclas, som är lugnet själv, gick ut och frågade vad hon sysslade med. Då sa tanten att hon inte ville att hennes hundar skulle springa in på vår tomt. Då tycker i alla fall jag att hon har två val: Antingen kopplar hon hundarna eller så rastar hon dem ute i skogen där det inte finns något folk. Ge fanken i vårt ihopsamlade trädgådsavfall, kvinna! :-)

Sen dess har har jag inte mött henne många gånger när hon varit ute och rastat sina hundar för hon har helt enkelt vänt eller stannat när hon sett att jag kommit. Haha! "Där kommer den sura tjejen" har hon säkert tänkt.......

Idag var jag och Lovisa ute och gick ett varv runt kvarteret och när vi är uppe vid hyreshusen kommer en jättesöt och kelsjuk liten katt och stryker sig kring benen på Lovisa. Hon klappar den och katten jamar och låter sig lyftas och bäras av Lovisa. Helt plötsligt från ingenstans kommer två av tantens hundar springande och tanten själv skymtar hundra meter bort. Hundarna springer ett par varv runt oss och jag säger till Lovisa att stå still. Vid det har laget har katten som är skräckslagen krängt sig ur Lovisas famn och blivit uppjagad i fotbollsmålet på gräsplanen. Nedanför står jyckarna och skäller och skäller och hoppar upp mot målet och den stackars katten skjuter rygg. Allt detta medan man hör tanten ropa och gasta: "Dom är inte farliga, dom vill bara leka". Jo, jag tackar.....

Katten hoppar ner från fotbollsmålet och tar en språngmarsch bort mot en altan till en av lägenheterna med hundarna hack i häl. När den i panik sprungit in under altanen springer hundarna upp på altanen och står och skäller.

När tanten kommit fram till oss frågar hon Lovisa om hon blev rädd. Lovisa nickar och jag säger att vi inte är särskilt förtjusta i lösspringande hundar. Då säger tanten att hennes hundar minsann är så snälla, leksugna och förstås lite busiga. "Ja, men det kan ju inte vi veta" säger jag. Det verkade hon inte höra för hon avslutar med att säga "vilken fin mössa du har" till Lovisa.

Suck.

Säger som Kajsa Ingemarsson i Svagaste länken: Hissen går inte ända upp.......

Men det värsta av allt. En av hundarna heter Agnes.