Stressen

Att vara mammaledig är fantastiskt och underbart på många sätt. Men att säga att det alltid är en tillvaro på fluffiga rosa moln är ren och skär lögn. Läser jag en till mammablogg eller statusuppdatering på fejan där det står "Idag har vi myyyyyyyyst hela dagen, barnen och jag. Snart kommer min underbare man hem och lagar femrätters middag och när barnen är i säng klockan 19 och det är lugnt i hela huset ska vi sätta oss i soffan med ett glas rött och bara myyyyyyyyyyyysa. En helt vanlig tisdag i vårt underbara och städade hem", så kräks jag rätt ut....

Nu vet jag att allt man läser inte är sant utan att citatet ovan lika gärna skulle kunna betyda: "Idag har jag parkerat ungarna framför Bolibompa i flera timmar. Snart kommer mannen hem från jobbet och vi ska laga falukorv och makaroner. Efter nattningen av barnen som tar ca två timmar ska tvätten vikas, dammsugaren ska ta ett varv och diskmaskinen skall plockas ur. Hade vi mjölk hemma till imorgon? Oj, har jag missat Desperate Housewives? Jag går och lägger mig. Jaha, dags att amma igen nu då...."

Nu är det inte riktigt så illa hemma hos oss, men det skulle kunna vara så och jag sätter min förstfödda på att scenariot ovan inte är ovanligt bland svenska småbarnsfamiljer.
Här i det albinssonska hemmet är stressen värst på morgonen innan vi kommer iväg. Lovisa är inne i en Alfons Åbergperiod med mantrat "jag ska bara....", vilket inte är så optimalt när man försöker få så mycket gjort så länge Agnes är nöjd.
Agnes å andra sidan är inne i en lägger-du-ifrån-dig-mig-ensam-så-skriker-jag-tills-jag-blivit-blå-period. Hon är alltså bara nöjd så länge man har henne i famnen. Då blir det ju således lite svårt att hjälpa Lovisa med påklädning och andra morgonbestyr. Tandborstningen har jag lärt mig att bemästra med den ena handen och en sexveckors på den andra.
Nu finns det förstås förstå-sig-påare som menar att en bebis aldrig skrikit sig till döds och att det minsann är nyttigt om ett barn får skrika lite och "öva lungorna". Bah! Jag blir oerhört stressad när Agnes ligger och skriker och har väldigt svårt att koncentrera mig på något annat, det sticker i tuttarna och jag blir frustrerad.

När vi står i farstun med regnkläderna på, Agnes ligger i vagnen och har lugnat ner sig är vi redo att spatsera iväg till dagis. Väl framme innan Lovisa springer in till sina kamrater får jag en stor kram, en puss på munnen och orden: "Hej då mamma, jag älskar dig".
Då, mina vänner, då är det fantastiskt och underbart att vara mamma!!!