Förlossning, del 2

5/9
Strax efter midnatt kommer Åsa in med en sömntablett och en morfinspruta som förhoppningsvis ska få mig att sova och samla krafter inför det som komma skall. Skickar ett sms till mamma med en lägesuppdatering och avslutar med orden "in i dimman". Om den är morfinet eller sömntabletten som kickar in först vet jag inte, men hela jag slappnar av och att jag blir dåsig är en underdrift.

Vaknar av att jag har riktigt kraftiga värkar som jag inte riktigt kan hantera. Blir varse att jag sovit i drygt 1,5 timma, inte fram till klockan 7 som Åsa hoppades på. Vattnet har gått och det är mekoniumfärgat. Äntligen kommer lustgasen fram. Vilken befrielse!!!

Vid den här tiden är jag så pass påverkad av såväl morfin som lustgas att jag har rejäla minnesluckor och bara kommer ihåg delar av förloppet. (Har viss hjälp av journalen för att skriva vidare)
Fram på morgonkvisten när klockan är 5 och jag är öppen 4 cm ber jag om EDA (ryggbedövning) som även denna gång sätts av en tysk narkosläkare. Denna gången, till skillnad från när Lovisa föddes, chittchattar jag inte på tyska med vederbörande.

Två timmar senare är jag öppen 6 cm och då beslutar läkaren tillsammans med vår nya barnmorska Ingela att värkstimulerande dropp ska kopplas in för att få fart på progressen. Och nog får värkarna fart alltid! Värkarna är väldigt kraftiga och lustgasen är min bästa vän. Jag håller masken krampaktigt och uppmanas av såväl Ingela som Niclas att bara andas i masken när jag har en värk.....Dessutom "tvingar" Ingela mig att stå upp lutandes mot en gåstol vilket gör djävulskt ont.

Vi befinner oss på fjärde våningen och helt plötslig kommer en man gåendes utanför fönstret. Man skulle kunna tro att lustgasen spelar mig ett spratt men i själva verket är det en livs levande byggnadsarbetare som bygger ställning. Niclas drar snabbt för gardinerna. Tack för det!

Från 7 på morgonen fram till 11 på förmiddagen är värkarna mycket intensiva men jag är fortfarande öppen 6 cm. Jag är  helt utmattad och rätt uppgiven vid det här laget och långt borta hör jag att Ingela nämner ordet kejsarsnitt. Åh nej, tänker jag, inte denna gången också! Tårarna rinner och jag brister ut i gråt och ylar gång på gång "Jag ville ju så gärna, jag ville ju så gärna". Läkarna ger det en timma till och det händer ingenting på öppningsfronten så vid 12-tiden kopplas det värkstimulerande droppet ur. Skalpelektroden som satts på bebisen huvud får de inte loss, så den klipps av.  Kejsarsnitt it is!
Helt plötsligt avtar värkarna och jag börjar återfå medvetandet.

Innan jag rullas in till operationssalen som ligger två salar ner i korridoren får Niclas ta på sig blåa operationskläder. Han påminner lite om Dr McDreamy. :-)
Inne i operationssalen är det full rulle, alla är fokuserade på just deras ansvarsområde. En sköterska har koll på blodtryck, en annan svabbar magen och en tredje ser till att Niclas har det bra.
Återigen visar sig ställningsbyggaren utanför fönstret till operationssalen och en undersköterska är snabb att dra ner persiennerna utifall han skulle få för sig att glutta in och bli chockad och trilla ner!

Operationen påbörjas kl 13.06. Sju minuter senare, kl 13.13 hörs barnskrik i operationssalen på specialförlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Tankarna som far runt i mitt huvud är "Mår bebisen bra? Är den frisk? Vad blev det?"
En av sköterskorna kommer med barnet till vår sida av skynket och min första tanke när jag ser vår bebis är "Vilken rejäl en!" Vi tittar efter och ser att det är en flicka och jag blir inte vidare förvånad då jag under hela graviditeten känt på mig att vi skulle få en tjej till. Vi har bestämt att flickebarnet ska heta Agnes. I journalen skrivs:

"Kön: Stor fin flicka, väl insmord

i fosterfett framfördes via 

A-sectio pga utebliven progress. 

Flickan skriker ilsket direkt. 

Apgar: 9-10-10".

Agnes läggs på mitt bröst och känslan att äntligen ha henne hos mig är överväldigande.

Medan moderkaka tas ut och jag sys ihop vägs och mäts Agnes och jag häpnar en smula när Ingela säger att hon väger 4185 g. Ett helt kilo tyngre än Lovisa när hon föddes!
Operationen avslutas kl 13.54 och vi får åka en våning upp till uppvaket för observation. Denna gången får både pappa och bebis följa med, vilket känns tryggt. När Lovisa föddes var jag alldeles ensam medan Niclas skickades ner till BB alldeles själv med Lovisa i famnen.
Jag ringer mamma och pappa och meddelar med tårarna rinnande att de blivit mormor och morfar till en liten tös.

PS: Niclas bad mig skriva några rader om att han under hela förlossningsförloppet tampades med en mycket elak förkylning med tungt huvud och nästäppan from hell. (Tänk den gamla reklamen för Echinaeguard där Roland Jansson sitter under ett ångbad och kvider: "Ni kvinnor snackar om att föda barn.....")