Förlossning, del 1

De sista veckorna på graviditeten var riktigt tunga. Inte nog med att benen, fingrarna och fötterna var rejält svullna, nattsömnen var inte heller något att hänga i granen. Som tur var kunde jag åtminstone vila de dryga tre timmarna Lovisa var på dagis om förmiddagarna, därefter var det fullt ös tills dess att Niclas kom hem från jobbet.

Dagen för beräknad förlossning tillika Lovisas födelsedag var inne och jag hade halvt om halv skämtat med Niclas om att så fort paketen var öppnade, tårtan uppäten och gästerna gått hem, DÅ kunde värkarna sätta igång. Och så blev det ju faktiskt.

3/9
Stiger upp på morgonen och märker att den berömda slemproppen börjat lossna. Känner mig med ens lite pirrig och undrar om det månne är något på gång. Vi förbereder för Lovisas kalas och inväntar gästerna som väntas dyka upp vid tretiden. I samma veva som gästerna börjar droppa in börjar jag få ganska kraftiga sammandragningar som håller i sig relativt länge. Absolut inga som gör ont dock, även om de är mycket kraftigare än de sammandragningar jag haft de senaste veckorna.
Vi kommer överens med svärföräldrarna att Lovisa får hänga med dem hem utifall det sätter igång under natten. Det visar sig vara ett klokt beslut för på kvällen kommer de första värkarna, men bara med en kvarts mellanrum. Vid 23-tiden går vi och lägger oss och värkarna avtar och jag får sova hela natten för första gången på ett väldigt bra tag!

4/9
Vaknar vid 8.30 och sätter mig på sängkanten. Har en konstig känsla av att det är något som inte står rätt till. Reser mig upp och tror mig känna att det börjar sippra fostervatten. Jag ringer till förlossningen och rådfrågar barnmorskan i andra änden av luren. Hon tycker vi ska åka in för undersökning och vi är välkomna till Mölndals Sjukhus. Väl inne på förlossningen sätts en CTG-kurva och jag har väldigt svaga värkar. Barnmorskan undersöker och konstaterar att livmodertappen fortfarande pekar bakåt och inte ännu mognat, men att det utan tvekan är på gång. Vi blir hemskickade och i bilen hem blir värkarna en aning kraftigare.
Vi stannar på McDonald's i Partille för att äta lunch. Medan Niclas är inne och beställer maten kommer några kraftiga värkar så jag måste stå och hålla mig i bordet. Ännu är värkarna oregelbundna och inte värda att börja klocka.
Hemma igen knäpper vi på TV'n och håller tummarna för Christian Olsson som hoppar trestegsfinal i friidrotts-VM. Slumrar lite till och från i soffan medan vi tittar på film och tillslut är värkarna så kraftiga att jag profylaxandas mig igenom dem. Vid det här laget har Niclas kostat på sig att ladda hem en värktimer till sin iPhone för hela 7 spänn som mäter hur lång värken är och hur lång tid det är emellan. Vid 17-tiden har jag ca 6-8 minuter mellan värkarna. Kommer snabbt underfund med att om jag sitter eller ligger är det längre tid emellan så därför försöker jag i den mån det går att stå eller gå omkring.
Vid 20-tiden börjar filmen "Fotbollens sista proletärer", en dokumentär om Blåvitts resa till UEFA-cupguld. Niclas sitter givetvis klistrad medan jag klockar värkar och tittar med med ett halvt getöga.
Efter filmen tar vi en promenad runt kvarteret och jag får stanna då och då och vänta in en värk.
Nu är det ca 5 minuter mellan och Niclas ringer in till förlossningen som meddelar att det är fullt på Östra men att vi är välkomna till Mölndal igen. Jag har hela tiden sagt att jag vill föda på Östra igen så Niclas kopplar på sin lenaste stämma och undrar om det verkligen inte går att åka till Östra. Barnmorskan gör en till koll och säger att vi är välkomna till Specialförlossningen på Östra eftersom det är helt tomt där ikväll. På vägen in lyssnar vi på 21.30-nyheterna på radion.

Medan Niclas parkerar bilen står jag utanför entrén och vaggar fram och tillbaka med slutna ögon varje gång det kommer en värk. Vi tar hissen upp till fjärde våningen och blir omhändertagna av en barnmorska som heter Åsa som precis gått på nattskiftet. Hon sätter en CTG-kurva och nu är det kraftiga värkar som kommer. När kurvan är klar gör Åsa en undersökning och när hon meddelar att jag bara är öppen 1,5 cm blir jag väldigt besviken. Alla dessa timmar med värkar och så bara 1,5 ynka centimeter! Snacka om att inte få lön för mödan.....
Vi blir ombedda att ta en promenad på sjukhuset och komma tillbaka en timma senare. Jag och Niclas traskar iväg mot Pressbyrån och nu är värkarna så kraftiga att jag måste luta mig mot Niclas varje gång det kommer en. Väl framme vid Pressbyrån märker vi att den stängt för kvällen så vi går mot entrén till centralkliniken för att se om vi kan hitta en kiosk där då jag är hur törstig som helst. Entrén där är låst men en grabb ut ett ungdomsgäng som hänger utanför kommer fram och frågar om vi vill in och när vi svarar ja drar han isär dörren med sina bara händer. En kille som varit med förr....... Hittar tillslut en drickaautomat.

När den dryga timman gått beger vi oss tillbaka mot Kvinnokliniken och då är det som himlen öppnar sig. Det kommer jordens skur och det är inte riktigt läge att småspringa in under ett tak, men jag går så fort jag förmår och när vi kommer fram till entrén märker vi att den är låst utifrån. Stackars Niclas får springa runt halva byggnaden för att komma runt och öppna, medan jag står ute och kvider.
Väl uppe på förlossningen säger Åsa att de gärna vill behålla oss för natten......

To be continued....