Midnattsloppet - I did it!!

Jag tror att det var i juni som jag i ett svagt ögonblick anmälde mig till Midnattsloppet, en löparfest i Göteborgs innerstad, med en bansträckning på 10 km. Tänkte att det skulle vara en morot för att komma igång med löpträningen på riktigt och inte bara springa nån gång ibland, alltså en gång i månaden. Max.
Så under semestern dissade jag gymmet till fördel för löparspåret. Ett tag var jag ute varannan dag på sträckor från 5-7 km. Men så en dag i slutet av juli sprang jag 8,5 km och kände då att det skulle gå att springa bara 1,5 kilometer till. Så två dagar senare satte jag milen! För första gången i mitt liv hade jag sprungit en mil. Tio kilometer. Tio tusen meter. En prestation som jag är mer än nöjd med!

Från att alltid ha hatat löpning blev det hela nu en sport, dvs en utmaning att hela tiden förbättra tider. Och med rätt musik i öronen var det helt plötsligt inte så tokigt längre.

Inför Kretaresan packade jag träningskläder och löpardojor och hängde på låset på gymmet första morgonen. Till min stora besvikelse var det enda löparbandet upptaget så jag fick börja med 20 minuter på crosstrainern, men när löparbandet blev ledigt avslutade jag med ynka 3,5 kilometers löpning. Sen åkte jag på en rejäl AC-förkylning och hämtade mig inte förrän sista dagen men då var gymmet stängt, så jag fick helt enkelt förlita mig på att "vila i form" skulle funka för min del.

Så kom lördagen den 25/8 och hela dagen gick jag och hade lite småångest över kvällens utmaning. Tänk om jag skulle komma sist? Tänk om jag skulle få repet? Eller som i min dröm, bli omsprungen av snubbar med rollatorer och benproteser?
Men när jag kom i löpartajtsen, undertröjan, den blå tävlingströjan, snörat på mig skorna och kollat min låtlista på Spotify kände jag mig ändå rätt taggad och intalade mig själv att det skulle handla om lite mer än en timma av mitt liv och att det bara var att bita ihop!
När jag och mina löparkumpaner hade parkerat nere vid Järntorget hade nervositeten kommit över mig så jag var tvungen att "nervöskissa" i en buske.

Väl uppe vid start och målgång var det ett myller av människor som trotsat regnet som vid det här laget öste ner. När vi lämnat in våra överdragskläder och så käckt fått på oss varsin orange Stadiumkasse för att hålla oss torra kissade vi en sista gång på de uppställda bajamajorna och gick sen upp till vår startfålla.

När det var dags för oss att starta hade regnet avtagit och första kilometern kändes helt ok. Andra och tredje likaså. Vid fjärde kilometern kom en rätt dryg uppförsbacke som jag gick lite i, men i det stora hela sprang jag hela vägen och det är jag nöjd över!
Men efter 7 km kom uppförsbacken med stort U, backen från Djurgårdsgatan upp mot Masthuggskyrkan. En dryg kilometer innan denna mördarbacke vred väderguden på kranarna rejält däruppe i det blå, himlen öppnade sig och regnet vräkte ner! Det fanns inget annat alternativ än att gå i rask takt upp mot kyrkan, men jag kompenserade genom att släppa på som bara den i backen ner till Stigbergstorget och här uppmätte jag en topphastighet av 2,54 min/km. Haha!

När det var en kilometer kvar, dvs nästa hela Linnégatan upp fanns det inte på kartan att sakta in, eftersom gatan kantades av åskådare (och deltagare som redan gått i mål för längesedan) som hejade på och klappade händer. Här sprang jag förbi en hel del som vid det här laget hade stannat av och börjat gå. När jag hade ca 150 meter kvar till mål satte jag in en spurt och kände mig som att jag vann hela loppet när åskådarna vid målgången klappade händerna under stort jubel!

Aldrig förr har jag blivit så glad för en medalj som efter målgången. Och aldrig har en banan smakat så gott.
Om jag ska springa nästa år? You bet!
Om jag fortfarande tror att Göteborgsvarvet är omöjligt? Nä, inte helt, men det krävs betydligt bättre förberedelser. 2014 kanske?